Att vara fotbollssupporter!
Innan något annat nämns, så ska jag börja med att tacka denna fantastiska tjej som gjort min enligt mig kanonsnygga design till verklighet! Tack!
Snart ska man själv sticka iväg på fotbollsträning och bevisa att man skulle kunna platsa i Arsenal alla dagar i veckan. Men först tänkte jag bara publicera mitt inlägg som jag låg och skrev med laptopen häromnatten, om det blev bra? Det får du avgöra själv. Så lämna en kommentar om vad du tycker och vad jag kan göra bättre nästa gång i dessa lite längre inlägg, all kritik är bra kritik. Så håll till godo, enjoy!
När jag var 9 år fick jag en fotbolls-tröja av min Pappa, den var röd och vit och hade namnet Ljungberg på ryggen. Jag hade den på mig på min första fotbollsträning, jag visste inte då att det skulle bli början på en sjukdom, en drog. En drog är någonting man är i konstant behov av, denna drog heter Arsenal Football Club. Men visst är det en underbar drog?
Att vara fotbollssupporter är underbart, fruktansvärt, fantastiskt, hemskt och jobbigt. Men att vara supporter åt Arsenal Football Club är faktiskt något alldeles extra. Lite extra av allt, av det där fantastiska, det där fruktansvärda. Vi får en sådan stor blandning av allt. När vårat Gunners släpper in ett mål, då skriker vi så många fantastiska superlativer på en och samma gång. När vi missar öppet mål, då skriker vi än fler av dem där fantastiska superlativerna. När vi ser en blond tjur från Spanien lämna sitt straffområde, ja då skriker vi ”Neeeeej Almuuuuuunia!!” Ja, ni förstår säkert vart jag vill komma.
Alla supportrar för alla lag tycker förstås att det är värst när deras lag förlorar, det är klart det ska vara så. Annars hade det inte varit samma passion för sporten. Men att heja på Arsenal, ett lag som spelar fantastiskt fotboll, är med i titelracet vartenda år. Men förstör bara för sig själv genom att inte vinna sina hemmamatcher mot bottenlag, behöva spela onödiga omspel i inhemska cuper, Få en drömlottning i Champions League-gruppen för att sedan hamna tvåa i gruppen och få möta världens bästa lag i åttondelsfinal, ha chans på sin första titel på sex år och förlora den på grund av ett missförstånd och en snedspark, göra 1-0 hemma på en toppkonkurrent i den 8:e övertidsminuten, i en avgörande match för titelstriden, för att sedan släppa in den så onödiga kvittering i den 11:e övertidsminuten, tappa 0-4 borta mot ett mediokert Premier League lag, listan kan göra hur lång som helst.
Man mår illa som supporter, av spelare som bara vill sitta på bänken under en varm filt och låta pengarna rulla in på kontot, springa så långt bort ifrån coachen på träningarna för att inte dra till sig uppmärksamhet. Det finns sådana spelare överallt, som nöjer sig med att sitta på bänken och tjäna enormt mycket pengar och få festa med andra kändisar, bli populär bland tjejerna osv. För att sedan springa runt på en plan och sucka för att klubben inte matchar ens ambitioner (citat by Denilson) inför en fullsatt arena och miljontals människor framför TV-apparaterna, göra sådär ifrån sig och sedan åka hem till sin lyxiga lägenhet och få säga för sig själv, ”Jag gjorde väl ändå hyfsat ifrån mig? Eller?”
Vi Arsenal-supporters förstår säkert att det är spelare som Denilson jag pratar om, och om ni håller med mig eller inte, det är upp till er. Dock ska det tillägga att det inte bara handlar om honom, men han är en av huvudpersonerna. Jag är ju inte dummare än att jag vet att även spelare som Denilson har kämpat oerhört hårt under sin uppväxt för att bli den han är idag, att han sen har blivit köpt till en klubb som är för bra för han själv, det kan man ju inte veta förrän man börjar spela i den klubben. Men nog skulle han kunnat springa ett par meter till i varje match han gjorde den föregående säsongen? Jag är lite hård här, men det har mycket att göra med citatet han sa i media efter säsongen om att ”Arsenal inte matchade hans ambitioner.” Sådant hör hemma i Spaniens ”Mes que un club” med Xavi och dom andra så kallade ”fucking cunts!” Nog om den här delen nu, Denilson spelar nästa säsong i Brasilien och hoppas att han inte stegar ut på Emirates Stadium igen, iallafall inte iklädd Arsenal-tröja.
Att vilja skydda den, dom eller det du älskar är helt normalt. Är det då konstigt om man hatar sin klubbs rivaler? Klubbarna som försöker vinna eller förstöra för min klubb. Om man hejar på Arsenal, då uppmanar alla andra Gooners hur mycket man ska hata klubbar som Tottenham, Chelsea och Manchester United. Jag har inte riktigt blivit drabbad av det där, att fullständigt hata andra lags spelare och supportrar. Klart det finns äckel som man inte tål som t.ex. Evra som säger att Nasri borde komma till United för där blir han "kung", i Arsenal är han tydligen bara "prins" och kallar Arsenal för ”ett dagis” för att vi fokuserar på att bygga våra egna spelare från grunden och inte slänga pengarna omkring oss. Då blir man riktigt förbannad. Sen så gillar jag verkligen inte Tottenham, Chelsea, Manchester United och Manchester City, men när dem spelar mot varandra hoppas jag bara på en bra match. Dom behöver inte sparka ihjäl varandra för det, bara för att det skulle kunna gynna Arsenal med att motståndarna har sina bästa spelare skadade. Inte förrän dem spelar mot Arsenal, när dem försöker förstöra för mitt lag. Då ska dem ner, ner i marken. Hårt. Då finns det bara framåt i mitt huvud, bollen ska framåt. Det är där målet är. Men då var vi tillbaka från start igen, det är ju meningen att man ska hata dem alltid? Med ett par säsonger till i mitt blod så kommer det säkerligen bli så också, var så säker. Men nu när vi väl är inne på hat, så ska vi prata om dem allra värsta, dem som hör hemma i kloaken, förorten, källaren, you name it. Vilka är det jag prata om då? Jo det är såklart FC Barcelona.
Barcelona är världens bästa lag på planen, utan tvekan. Hur hårt det är att säga så är det faktiskt så. Men utanför planen, över min döda kropp. Aldrig, never! Det hela började med att Mr. Wénger såg en blivande världsstjärna i Barcelonas akademilag, han jag pratar om heter Francesc "Cesc" Fábregas Sóler. Arsenal värvade honom i September 2003, han var då 16 år gammal. Säsongen 04/05 fick Fábregas chansen för första gången i ligan att bevisa vad han gick för. Det gick galant, och nästa säsong lämnade Vieira klubben. Cesc fick nummer 4, spelade 49 matcher för Arsenal säsongen 05/06 och är sedan dess än av lagets stora stjärnor. Han fick chansen nästintill direkt, och det kan han tacka Arsenal för. Han har blivit en världsstjärna tack vare Arsenal, och han har upprepade gånger tackat Arsenal och Wénger för att vi trodde på honom. Men nu, tillbaka till sommaren 2011.
Barcelona vill ha tillbaka sin förlorade guldklimp, för Rea-pris dessutom. Dem gör allt dem kan, spelare, tränare, fans, direktörer, ägare, styrelsemedlemmar, presidenter och även borgmästare pratar med pressen flera gånger i veckan och hur mycket ”Barcelona-DNA” han har, att han ska komma ”hem”. Dem lockar t.om. med att ge honom nummer 4, det är inte ett tecken på att man vill vara generös, utan att man inte har tillräckligt med pengar och försöker då locka med annat. Hade Fábregas stannat kvar i Barcelona som 16-åring hade han kanske idag suttit på bänken i ett skapligt lag i La Liga. För att han inte fick chansen att visa vad han gick för som ung kille, att mycket av hans talang hade runnit ut i sanden. Men Barcelona får det att låta som att vi har fått lånat honom ett tag och att det nu ska ha honom tillbaka till ett underpris för en spelare av hans kaliber. Jag pratade tidigare om att fantastiska och hemska stunder som fotbollssupporter, en dröm är att Fábregas skulle nobba Barcelona. Att han skulle säga i pressen att han tänker stanna i sitt lag, där han är kapten, där dem trodde på honom från start. Att han inte vill spela någon annanstans. Dock så är det bara en dröm och han kommer troligen spela i Barcelona förr eller senare, och jag kommer inte döma ut honom för det. Men mitt hat är klubben, som tror att dem har massa fördelar för att dem är det bästa laget på att sparka boll.
Nu är det dags tycker jag, säsongen 2011/2012 är säsongen då vi ska bevisa för exakt alla vilket jävla bra lag vi är, hur vidrigt bra vi kan vara när det gäller, hur mycket vi kan köra över exakt alla. Detta är också bara en dröm, men drömmar slår faktiskt in då och då. Jag tror så fruktansvärt mycket på det här laget, jag lider när jag ser dem misslyckas. Dels för att jag älskar klubben så mycket, men också för att spelarna förtjänar ett bättre öde än att förlora en titel på grund av en enda snedspark.
Ibland önskar man att man var 9 år igen, fast oftast inte. Att man kollade på en fotbollsmatch tills den var slut och sen var det inget mer med det. Men för mig är det mer, så himla mycket mer. Jag trivs med min drog, jag skulle aldrig vilja bli av med den, jag kommer aldrig bli av med den. För den enda kärleken som varar för evigt är min kärlek till Arsenal Football Club.
Peace Out.
Snart ska man själv sticka iväg på fotbollsträning och bevisa att man skulle kunna platsa i Arsenal alla dagar i veckan. Men först tänkte jag bara publicera mitt inlägg som jag låg och skrev med laptopen häromnatten, om det blev bra? Det får du avgöra själv. Så lämna en kommentar om vad du tycker och vad jag kan göra bättre nästa gång i dessa lite längre inlägg, all kritik är bra kritik. Så håll till godo, enjoy!
När jag var 9 år fick jag en fotbolls-tröja av min Pappa, den var röd och vit och hade namnet Ljungberg på ryggen. Jag hade den på mig på min första fotbollsträning, jag visste inte då att det skulle bli början på en sjukdom, en drog. En drog är någonting man är i konstant behov av, denna drog heter Arsenal Football Club. Men visst är det en underbar drog?
Att vara fotbollssupporter är underbart, fruktansvärt, fantastiskt, hemskt och jobbigt. Men att vara supporter åt Arsenal Football Club är faktiskt något alldeles extra. Lite extra av allt, av det där fantastiska, det där fruktansvärda. Vi får en sådan stor blandning av allt. När vårat Gunners släpper in ett mål, då skriker vi så många fantastiska superlativer på en och samma gång. När vi missar öppet mål, då skriker vi än fler av dem där fantastiska superlativerna. När vi ser en blond tjur från Spanien lämna sitt straffområde, ja då skriker vi ”Neeeeej Almuuuuuunia!!” Ja, ni förstår säkert vart jag vill komma.
Alla supportrar för alla lag tycker förstås att det är värst när deras lag förlorar, det är klart det ska vara så. Annars hade det inte varit samma passion för sporten. Men att heja på Arsenal, ett lag som spelar fantastiskt fotboll, är med i titelracet vartenda år. Men förstör bara för sig själv genom att inte vinna sina hemmamatcher mot bottenlag, behöva spela onödiga omspel i inhemska cuper, Få en drömlottning i Champions League-gruppen för att sedan hamna tvåa i gruppen och få möta världens bästa lag i åttondelsfinal, ha chans på sin första titel på sex år och förlora den på grund av ett missförstånd och en snedspark, göra 1-0 hemma på en toppkonkurrent i den 8:e övertidsminuten, i en avgörande match för titelstriden, för att sedan släppa in den så onödiga kvittering i den 11:e övertidsminuten, tappa 0-4 borta mot ett mediokert Premier League lag, listan kan göra hur lång som helst.
Man mår illa som supporter, av spelare som bara vill sitta på bänken under en varm filt och låta pengarna rulla in på kontot, springa så långt bort ifrån coachen på träningarna för att inte dra till sig uppmärksamhet. Det finns sådana spelare överallt, som nöjer sig med att sitta på bänken och tjäna enormt mycket pengar och få festa med andra kändisar, bli populär bland tjejerna osv. För att sedan springa runt på en plan och sucka för att klubben inte matchar ens ambitioner (citat by Denilson) inför en fullsatt arena och miljontals människor framför TV-apparaterna, göra sådär ifrån sig och sedan åka hem till sin lyxiga lägenhet och få säga för sig själv, ”Jag gjorde väl ändå hyfsat ifrån mig? Eller?”
Vi Arsenal-supporters förstår säkert att det är spelare som Denilson jag pratar om, och om ni håller med mig eller inte, det är upp till er. Dock ska det tillägga att det inte bara handlar om honom, men han är en av huvudpersonerna. Jag är ju inte dummare än att jag vet att även spelare som Denilson har kämpat oerhört hårt under sin uppväxt för att bli den han är idag, att han sen har blivit köpt till en klubb som är för bra för han själv, det kan man ju inte veta förrän man börjar spela i den klubben. Men nog skulle han kunnat springa ett par meter till i varje match han gjorde den föregående säsongen? Jag är lite hård här, men det har mycket att göra med citatet han sa i media efter säsongen om att ”Arsenal inte matchade hans ambitioner.” Sådant hör hemma i Spaniens ”Mes que un club” med Xavi och dom andra så kallade ”fucking cunts!” Nog om den här delen nu, Denilson spelar nästa säsong i Brasilien och hoppas att han inte stegar ut på Emirates Stadium igen, iallafall inte iklädd Arsenal-tröja.
Att vilja skydda den, dom eller det du älskar är helt normalt. Är det då konstigt om man hatar sin klubbs rivaler? Klubbarna som försöker vinna eller förstöra för min klubb. Om man hejar på Arsenal, då uppmanar alla andra Gooners hur mycket man ska hata klubbar som Tottenham, Chelsea och Manchester United. Jag har inte riktigt blivit drabbad av det där, att fullständigt hata andra lags spelare och supportrar. Klart det finns äckel som man inte tål som t.ex. Evra som säger att Nasri borde komma till United för där blir han "kung", i Arsenal är han tydligen bara "prins" och kallar Arsenal för ”ett dagis” för att vi fokuserar på att bygga våra egna spelare från grunden och inte slänga pengarna omkring oss. Då blir man riktigt förbannad. Sen så gillar jag verkligen inte Tottenham, Chelsea, Manchester United och Manchester City, men när dem spelar mot varandra hoppas jag bara på en bra match. Dom behöver inte sparka ihjäl varandra för det, bara för att det skulle kunna gynna Arsenal med att motståndarna har sina bästa spelare skadade. Inte förrän dem spelar mot Arsenal, när dem försöker förstöra för mitt lag. Då ska dem ner, ner i marken. Hårt. Då finns det bara framåt i mitt huvud, bollen ska framåt. Det är där målet är. Men då var vi tillbaka från start igen, det är ju meningen att man ska hata dem alltid? Med ett par säsonger till i mitt blod så kommer det säkerligen bli så också, var så säker. Men nu när vi väl är inne på hat, så ska vi prata om dem allra värsta, dem som hör hemma i kloaken, förorten, källaren, you name it. Vilka är det jag prata om då? Jo det är såklart FC Barcelona.
Barcelona är världens bästa lag på planen, utan tvekan. Hur hårt det är att säga så är det faktiskt så. Men utanför planen, över min döda kropp. Aldrig, never! Det hela började med att Mr. Wénger såg en blivande världsstjärna i Barcelonas akademilag, han jag pratar om heter Francesc "Cesc" Fábregas Sóler. Arsenal värvade honom i September 2003, han var då 16 år gammal. Säsongen 04/05 fick Fábregas chansen för första gången i ligan att bevisa vad han gick för. Det gick galant, och nästa säsong lämnade Vieira klubben. Cesc fick nummer 4, spelade 49 matcher för Arsenal säsongen 05/06 och är sedan dess än av lagets stora stjärnor. Han fick chansen nästintill direkt, och det kan han tacka Arsenal för. Han har blivit en världsstjärna tack vare Arsenal, och han har upprepade gånger tackat Arsenal och Wénger för att vi trodde på honom. Men nu, tillbaka till sommaren 2011.
Barcelona vill ha tillbaka sin förlorade guldklimp, för Rea-pris dessutom. Dem gör allt dem kan, spelare, tränare, fans, direktörer, ägare, styrelsemedlemmar, presidenter och även borgmästare pratar med pressen flera gånger i veckan och hur mycket ”Barcelona-DNA” han har, att han ska komma ”hem”. Dem lockar t.om. med att ge honom nummer 4, det är inte ett tecken på att man vill vara generös, utan att man inte har tillräckligt med pengar och försöker då locka med annat. Hade Fábregas stannat kvar i Barcelona som 16-åring hade han kanske idag suttit på bänken i ett skapligt lag i La Liga. För att han inte fick chansen att visa vad han gick för som ung kille, att mycket av hans talang hade runnit ut i sanden. Men Barcelona får det att låta som att vi har fått lånat honom ett tag och att det nu ska ha honom tillbaka till ett underpris för en spelare av hans kaliber. Jag pratade tidigare om att fantastiska och hemska stunder som fotbollssupporter, en dröm är att Fábregas skulle nobba Barcelona. Att han skulle säga i pressen att han tänker stanna i sitt lag, där han är kapten, där dem trodde på honom från start. Att han inte vill spela någon annanstans. Dock så är det bara en dröm och han kommer troligen spela i Barcelona förr eller senare, och jag kommer inte döma ut honom för det. Men mitt hat är klubben, som tror att dem har massa fördelar för att dem är det bästa laget på att sparka boll.
Nu är det dags tycker jag, säsongen 2011/2012 är säsongen då vi ska bevisa för exakt alla vilket jävla bra lag vi är, hur vidrigt bra vi kan vara när det gäller, hur mycket vi kan köra över exakt alla. Detta är också bara en dröm, men drömmar slår faktiskt in då och då. Jag tror så fruktansvärt mycket på det här laget, jag lider när jag ser dem misslyckas. Dels för att jag älskar klubben så mycket, men också för att spelarna förtjänar ett bättre öde än att förlora en titel på grund av en enda snedspark.
Ibland önskar man att man var 9 år igen, fast oftast inte. Att man kollade på en fotbollsmatch tills den var slut och sen var det inget mer med det. Men för mig är det mer, så himla mycket mer. Jag trivs med min drog, jag skulle aldrig vilja bli av med den, jag kommer aldrig bli av med den. För den enda kärleken som varar för evigt är min kärlek till Arsenal Football Club.
Peace Out.
URL: http://gunners4life.net
grymt bra inlägg! Keep it up!