Som rubriken lyder, pengar är inte allt. Dock inte riktigt helt passande rubrik då jag mest tänkte prata om Arsenal och inte klanka ner på våra konkurrenter. Nu är jag som ni alla kanske redan vet kass på att skriva inledningar, så skippar besväret med att skriva någon längre. Har bara sån lust nu att göra det som en blogg just handlar om, skriva om det man tänker på.

Jag sitter just nu i soffan hemma hos pappa och kollar på Arsenal-videos jag har laddat ner från Youtube och nu spelar upp på våra nya 52" tumare. Dricker även lite cola och mår allmänt bra. Åker till Spanien och Gran Canaria på torsdag och ska se Arsenal - Man Utd på en pub på Gran Canaria på Söndag, längtar.

Jag vet inte vad det är med mig och Arsenal-videos på youtube, att lite musik och en film på ett par minuter när 11 killar spelar fotboll kan ge sån glädje. Har nu hittat en underbar film som innehåller alltifrån Carlos Vela fantastiska chippar till segermål mot United, Barca osv. osv. Där kom RvPs 1-1 mål mot Barca, och där Fabregas 2-0 på Chelsea. Får en att tänka på vilka minnen jag har framför TVn och datorn under alla dessa hundratals timmar jag har sett Gunners spela dom senaste åren. Många fantastiska minnen, men ack så många fruktansvärda.

Jag har sen jag var 8-9 år hejat på Arsenal, när jag fick min första Ljungberg-tröja. Alltså snart i 10 år. Men sen jag började följa Arsenal vecka in och ut runt 2007/2008, 2008/2009 så är det många matcher som snurrar i huvudet. Har alltså aldrig sett Arsenal spela hem en titel, eftersom Gunners inte vunnit något sedan FA-cup finalen 2005 mot Man Utd. Nog har jag sett straffläggningen ett tio-tal gånger, men matchen såg jag inte. Sen finalen i CL 2006 mot Barca, matchen såg jag. Men jag gjorde inte vågen när Campbell gjorde 1-0 och jag bröt inte ihop när Larsson var med och vände på matchen för Barcelona. Jämför det med Carling Cup finalen förra säsongen, tror aldrig någonsin jag har känt mig så ensam som jag gjorde när Martins gjorde 2-1 för Birmingham i den 89:e minuten, när Koscielny och Szczesny missuppfatta varandra och gav Martins öppet mål. Nu var det ju bara den så kallade "Kalle Anka cupen", men när man aldrig sett Arsenals lagkapten lyfta en buckla med laget firande bakom sig och konfettin sprutande, så kändes det inte som någon Kalle Anka cup.

Det var kanske det värsta minnet jag har under dessa år, sen finns det ju fler saker att gräva fram i den fruktansvärda högen. Som när van Persie gjorde 1-0 på Liverpool i den 98:e minuten och det första jag sa till Pappa när laget firade nere vid hörnflaggan var ; Nu är ju jag så jävla löjlig så jag är fortfarande orolig för att Liverpool ska göra mål." Pappa svarade ; Amen nu får du ju ge dig, fira segern istället!"

Nog skulle jag få rätt också, Liverpool fick straff i den 11:e övertidsminuten och Kuyt satte 1-1, så kan det gå.

Sen ett par andra toppkandidater är som när van Persie fick utvisningen mot Barcelona. Om jag bara kunde beskriva med ord hur mycket den där jag hatade den där jävla domarjäveln som gav efter för "*Barcelona-effekten". Sen andra enskilda saker som när Cesc presenterades för Barca och började med att kyssa klubbmärket, som alla Barcas nyförvärv är tvungna att göra. Fråga bara Zlatan Ibrahimovic. Ramseys benbrott, listan kan fortsätta hur länge som helst känns det som.

(*Barcelonaeffekten, spelarna samlas i en ring och gnäller på domaren vid varje avblåsning tills det ger resultat.)

Men nog har Arsenal gett mig många underbara och oförglömliga minnen också, som ändå är värda att vänta på genom alla förluster osv. Så tänkte gå igenom ett par av dessa också.

Om Carling-Cup finalen var det värsta jag sett i Arsenalväg, så var nog Barcelona-matchen det bästa någonsin. Villa gjorde 0-1 och Barcelona hade enligt alla redan grejat avencemang, vilket dom också till slut grejade. Men resan skulle bli kämpig för dom spanska mästarna.

1-1 målet kom helt plötsligt, ur ingen vinkel slog van Persie till och det var kvitterat. Tror inte ens jag jublade eftersom målet kom så plötsligt. Tänkte väl att vi grejar väl oavgjort då. Men när Fábregas slog bollen i djupled till Nasri så sluta jag för tillfället att andas, det stod helt still. Den stillblicken jag fick på TVn går inte att köpa för pengar. Nasri vände upp, hittade Arshavin och segermålet var ett faktum. Jag flög upp ur soffan viftande med händerna och precis när jag tänkte dra till med århundradets segervrål, så kom jag på att resten av min familj inte tycker fotboll är så viktigt, så alla låg ju och sov. Så istället för ett vrål i klass med Stadslarmet så vart det nå pipande och mumlade som lät ungefär ; "Haomhmmmammaaaahooooaaah!"

Finns andra godbitar också, när Walcott gör 3-0 på Chelsea i 54:e minuten direkt efter 2-0 målet, när Bendtner gjorde 1-0 hemma på Wolves i den 94:e minuten. Det roliga i den sistnämnda matchen är att jag inte ens såg matchen. Jag var iväg på middag med min dåvarande flickvän och hennes familj, och hade sms-uppdatering från Kicken på ArsenalSweden, men matchen verkade sluta 0-0. Men när jag satt i bilen påväg hem så fick jag ett sms av Kicken där det antingen stod ; "Beeeeeeeeeeeeeendtner" eller "Danskjäveln gör det igeeeeeen!" kommer inte riktigt ihåg. Mål vart det iallafall och även om det bara var en helt vanlig ligamatch så gick min glädje inte att ta miste på!

Sen ett sista minne jag tänkte prata om nu inatt, är det som jag såg live i London. 4-1 segern mot Bolton, 1-0 kom av Koscielny. Precis innan halvtid kom 1-1 av Elmander, vilket gjorde att jag svepte två stycken Heineken på 10 minuter i halvlek, tack Johan! Men sen kom 2-1 av Chamakh, 3-1 av Song vilket var det 1000:e målet under Wengérs tid i Arsenal, sen det underbara 4-1 målet av Vela sen Gunners slagit 24 passningar eller nåt liknande i anfallet. Fotbollsmagi!

Peace Out.