Fem mål. Fyra på 45 minuter. Två på 10 minuter. Det var vad Gunners gjorde igår på Stamford Bridge. Sen jag blev "die-hard" fan runt 2006 så kvalar gårdagens seger in på andra plats över mest underbara segrar, knappt slagen av vinsten mot Barcelona förra säsongen.

När Chelsea gjorde 1-0 så tänkte jag att det här blir väl "som vanligt". Förlust med en boll eller två. När vi kvitterade så fick jag en gnutta hopp tillbaka, iallafall till ett oavgjort resultat. Sen så släckte Terry det hoppet med sitt 2-1 mål strax innan halvtidsvilan. Kanske att vi fortfarande skulle kunna greja en poäng, vi hade ju trots allt Mr. Van-tastic på topp. Men att vi skulle vinna, jo tjena!

Fyra minuter tog det innan kvitteringen kom, André Santos som inte hade haft någon bra första halvlek kom fint smygandes på vänsterkanten och fick en perfekt passning av Song och det var bara att rulla in 2-2 mellan benen på Cech.

2-3 (3-2) av Walcott. Ramlar, kommer upp, tar bollen, tvåfotare á la storslalom, fri, skott, mål. Pheerfect!